Hursomhelst. Denna kompis har precis som jag dålig karaktär och är matglad (jag är iofs inte så matglad, jag är snarare sockerjunkie). Vi har gjort flera gemensamma, halvhjärtade försök till att gå ner i vikt men utan att lyckas.
Idag berättade hon att hon har börjat ta promenader och även jogga lite. Jag stelnade till och förvandlades till en missunnsam jävel. Tankarna snurrade i huvudet. Ska hon gå ner i vikt men inte jag? Jag ska minsann ta morgon- OCH kvällspromenader. Kanske lunchpromenad också? Jag kanske ska skära bort kolhydraterna till middagen?
Usch, jag hatar när det blir så där. Jag är inte alls missunnsam. Jag älskar min vän och vill att hon ska må bra och leva länge. Varför blir jag så uppstressad? Det har inte ens gått två veckor och jag har redan panik? Nej nej nej! Nu ska jag lugna ner mig och fortsätta på min inslagna väg. Jag mår bra, jag är mätt och min tjuvvägning har visat att jag har gått ner i vikt.
Förresten har jag lagt upp en lista med delmål här till höger. Trekilosintervaller känns rimligt och bra. Nio delmål och så, vips, är jag framme vid mitt slutmål! (vips = ett år eller så :) )
| Frukost: 1 tallrik lättfil med allbran och linfrön, 1 smörgås med bregott mellan och mager ost Lunch: Kycklingenchilada med tomater Middag: Färskpotatis, kokt skinka, rostbiff, gräddfil, sallad, tomat, gurka Efterrätt: Jordgubbar med mjölk |
Känner igen det där - för mig här vikten o mitt ätbeteende varit väldigt känsligt o därför har jag tyvärr haft svårt för att glädjas åt ändras framgångar på just den fronten. Men du gör helt rätt se det som en sporre o fortsätt på din väg. Kanske kan ni få stöd av varandra.
SvaraRaderaHahahahaaaa!!!!
SvaraRaderaFörlåt! Förlåt att jag inte kan låta bli att skratta, men jag känner sååååå väl igen mig!!! Men, för mig funkar det just som sporre! "Kan hon, så kan jag"!!!! Min syster gick ner 18 kg förra året och minst det har jag som mål! Och det är fler andra som jag vill vara minst lika bra som!
Att det sen tar tid, det oroar mig däremot inte så våldsamt.
Dessutom är man väl inte missunsam, man är bara livrädd att bli den sista kvar i övervikten... Eller?
Det är nog lätt att känna så, men delad glädje är dubbel glädje. Gläds åt varandras framgångar istället :) Bli gärna sporrad och ta fram tävlingsinstinkten, men på ett sunt sätt. Ni behöver varandra, lika mycket som vi bloggare behöver varandra. Tänk på hur glad du blir när någon spontant berömmer dig, det blir i alla fall jag.
SvaraRaderamvh//pernilla be
Det är verkligen svårt det där. Man vill ju glädjas sina vänner och stötta dom. Men när det kommer till vikten är jag likadan. "Jaha, varför kan nu hon göra så och inte jag?". "Varför lyckas hon vara motiverad och inte jag?" osv. Jag blir avundsjuk, och inte på ett bra sätt.
SvaraRaderaMen du kan du också. Kämpa på!!
Kram kram
Du anar inte så mätt man kan bli utan kolhydrater...!
SvaraRaderaMen, jag kan "avslöja" att jag tar till litet bregott till äggen när jag äter. Gårdagens lunch gav mig snudd på paltkoma men då hade jag ju makrill i tillägg till äggen.
Jag är kolhydratsätare och älskare, men faktum är att både jag och min mage mår såååå mycket bättre när jag drar ner ordentligt. Inte utesluter, för det vägrar jag, men drar ner rejält (jag fick också igår höra av kunnig person att i den sk "ketosen" som man får när kolhydrater utesluts, så bildas syror som kan bli till en rejäl belastning för njurarna...).
Testa! Minska på kolhydraterna och öka på det goda fettet och jag tror du blir förvånad av mättnaden och det minskade/uteblivna suget.