Jag hade storslagna planer i måndags. Jag skulle äta strikt, jag skulle ta morgonpromenader varje dag och kvällspromenader så ofta som möjligt. Den planen sprack redan på måndag kväll och som så många andra gånger då det inte gått som jag har planerat tyckte jag att det var ett stort misslyckande, blev besviken på mig själv och gav upp.
Att jag aldrig lär mig? Jag måste lägga ribban på lägsta nivån. Skitsamma om jag inte går ner ett kilo i veckan. Det viktigaste är att jag slutar hetsäta och börjar motionera (ond rygg).
| Frukost: 1 tallrik lättfil med allbran, 1 smörgås med bregott mellan och mager ost Lunch: Sushi, 5 bitar lax och 4 bitar avokado Mellanmål: 2 koppar te med mjölk Middag: Spaghetti med tomatsås och ett (litet) parmesanberg |
Längtar verkligen att få slippa gipset, man känner sig så otroligt begränsad och handikappad :(
SvaraRaderaJag är 157 cm själv och har ett lite lägre bmi än dig, men det är ju verkligen hårfin gräns mellan oss. Och då har jag tvingats gå ner nästan 35 kg för att komma till vad du har som utgångspunkt. Vad jag försöker säga är att din vikt är inte katastrofal, jag känner inte mig som en stor fet koloss med min vikt jag har nu och tycker inte du ska göra det med din heller!! Blev snudd på ilsken när jag läste din mammas kommentar till dig, jag fick höra en del sådana tidigare också. På något sätt så fungerar det inte att omvärlden försöker pressa in en i förändringar man själv inte är redo för. Det handlar nästan enbart om inre motivation för att ha en chans. Du är inte ensam om att ha en osund relation till mat, lite som en nykter matmisbrukare känner jag mig. Livrädd för att tappa kontrollen, att inte kunna lägga ifrån sig påsar med godis etc förrän dom är tomma. Att villa stoppa hela huvudet fullt av godsaker för att det känns tillfälligt bättre för att direkt efteråt drabbas av ångest över vad man gjort och ångra sig så bittert att man nästan önskar man kunde spytt upp det.. Nä du, det finns inget som hjälper om man inte är verkligen redo att ta ansvaret för sig själv. Först då har man nytta av support och peppning, så man kan få känna sig duktig och stark. Vilket svamligt inlägg men det är överfullt av känslor och ord i mig, för jag vet verkligen hur det känns. Stor stor peppkram! Det finns bara dig och din hälsa och välmående som kommer i första hand, glöm inte det.
Snälla, snälla, snälla-fortsätt skriva i bloggen!
SvaraRaderaSänk ribban! Vi som är där på samma nivå, mer eller mindre, vi stöttar varandra i det här!
Vi är aldrig misslyckade för att vi äter! Eller väljer en trygg situation! Däremot är vi j-ligt modiga när vi kliver ut ur det invanda mönstret! Logga och blogga om varje liten förändring; om det är att gå en busshållplats extra, ta trapporna i stället för hissen, att du väljer bort just den här kakan eller näven chips och SUMMERA sedan alla dessa positiva förändringar.
Vi behöver älska oss själva som vi är och älska oss själva så att vi vill vårt eget bästa, efter bästa förmåga. Vi ska hålla ett helt liv, inte bara vara i form för en eller annan badsäsong.
OK!?!?!? :)